Sveriges steg mot fascism

Ett citat av Voltaire som bevarat sin aktualitet.

"Miljöpartiet vann inte valet. Det vanns av Sveriges samlade journalistkår, vilket innebär ett steg på vägen mot fascism." Det skriver signaturen Ville Väljare i denna skarpa analys av det politiska läget i dagens Sverige. 

Under valnatten dök ett minne från 50-talet upp. Jag tillbringade några månader i Tyskland, för att övervaka leveransen av utrustning till en av de moderna fabriker, som byggdes för Marshall-dollar. Jag kom bra överens med kundens kontaktman. Så småningom vågade jag föra kriget på tal. Han berättade om sina turer i Polen och Frankrike, men den längsta tiden hade han stridit med Rommel i ”Afrikakorps”. Efter dess kapitulation var han krigsfånge i Kanada i tre år med stor personlig frihet. En dag kunde jag ställa den känsliga frågan: Hur kunde tyskarna strida så villigt för en så hemsk regim?

Han svarade ungefär så här: Vi fick bara höra om allt gott Hitler gjorde och alla de framgångar Tyskland haft i kriget. Vi var stolta över vad vi gjorde. Först i Kanada fick vi veta om förföljelser och illdåd.

Tyskland hade en officiell ”propagandaminister”, Joseph Goebbels. Regimen ansåg det naturligt att indoktrinera medborgarna med propaganda. Alla tidningar och radiokanaler var censurerade och försågs med det innehåll propagandan fordrade. Man excellerade i att ge motståndare inom och utom landet nedsättande epitet samt beskylla dem för ohederlighet, grymhet och lögner. Indoktrineringen började i barnaåren, där Hitlerjugend ersatte scoutrörelsen. De radioapparater, som folket kunde köpa, var trimmade så att endast tyska stationer kunde tas in.

Medborgarna fick inte veta annat än att Hitlers regim var den bästa i världen. De stred villigt för honom.

Parallellen med dagens Sverige är hårresande tydlig. Fast vi inte har någon enväldig propagandaminister, driver svenska media enögd propaganda. Journalisterna identifierar sig med Miljöpartiet, Fi och världskommunismen. Det som borde vara strikt sanningsenlig rapportering förvrids eller förmörkas systematiskt bl.a. i följande avseenden:

1.  Genusvetenskapen och Fi angriper ”manliga maktstrukturer” med utgångspunkt från påståendet att de genetiska skillnaderna mellan män och kvinnor är närmast obefintliga, jämfört med de skillnader, som den sociala miljön skapar. Att detta är vetenskapligt nonsens är bevisat många gånger om, men det berättar inte media.

Samtidigt bortser media i allmänhet från de ”kvinnliga maktstrukturer” som karakteriserar både domstolar och sociala myndigheter. Ofta begås rena justitiemord i våldtäktsmål och män förmenas sina rättigheter till vårdnad och umgänge med barnen vid skilsmässor. Inte heller redovisas det effektiva stopp i karriären, som offentligt anställda erfar, om de yttrar kritik av ”genusteorin”.

De som kallar sig genusforskare driver propaganda för en hypotes, som bevisats vara falsk, istället för att finna vilka skillnader som verkligen finns mellan män och kvinnor, det som vetenskap är till för. Och media applåderar.

2.  Lika ovederhäftigt nonsens presenteras som vetenskap om klimatet bara för att det förs fram av FN:s klimatpanel IPCC. Denna hävdar att utsläpp av koldioxid orsakar en katastrofal uppvärmning, AGW-hypotesen. Den hävdar också att dess datorsimulerade ”klimatmodeller” kan förutsäga klimatet för åren 2040 och 2100, fast modellerna blivit mer och mer fel under de senaste 17 åren, då ingen uppvärmning ägt rum. Man behöver inte ha studerat naturvetenskap för att förstå, att så gör endast bedragare.

IPCC styrs av politiker från de 195 regeringar, som ingår i FN:s generalförsamling. Där utgör U-länder en stor majoritet. De flesta av dem är djupt korrumperade och torde också sakna elementära erfarenheter av forskning. För dem blir utsikterna till miljarder av gratis dollar från I-länderna det allt överskuggande ändamålet för IPCC. Det accentueras av att ”nyttiga idioter” i alla miljörörelser skuldbelägger oss, så att U-länderna har givits uppfattningen att vi är skyldiga dem pengarna. Sådana ”nyttiga idioter” sitter på ministerposter, bl.a. i Sverige.

Det finns nämligen inga som helst bevis för att koldioxid påverkar klimatet så mycket att det märks. Däremot finns det många bevis för att naturen omväxlande har varma och kalla perioder. Så sent som på 1970-talet handlade medias katastrofrubriker om den annalkande Istiden. Vidare finns inte ens några teorier om ett samband mellan koldioxid och ”naturkatastrofer” som orkaner, skyfall och torkperioder. Sådana har alltid ingått i vårt ”naturliga”, kaosartade klimat och har inte blivit vanligare idag än förr.

Efter det kalla 1800-talet har klimatet blivit mindre än en grad varmare. Tillsammans med den högre halten koldioxid har det givit större skördar och mindre öknar. Denna ”klimatförändring” har varit en välsignelse för mänskligheten.

Det finns med andra ord inget ”klimathot”.

Miljöpartiet har satsat sitt existensberättigande främst på kampen mot koldioxid. Dess företrädare torgför alla de felaktiga påståenden som IPCC lanserat, vilka media samvetsgrant återger. Dess program omfattar enorma satsningar på åtgärder som är destruktiva för ekonomin, och som gör vare sig till eller ifrån för klimatet. Vår journalistkår släpper fram debattörer, som hånar dem som tvivlar på hypotesen med epitet som plattjordingar och foliehattar. De som vill presentera verkliga fakta har blivit praktiskt taget utan plats i media. Debattsidorna i DN och SvD redovisar fler än två dussin artiklar om klimatet det senaste året, varav jag inte hittat någon enda som tar upp den allt överskuggande frågan OM det finns något klimathot alls. Artiklarna har alltså varit meningslösa.

När media sålunda vilselett allmänheten systematiskt och grovt under två decennier, röstar väljarna på det parti de förletts att tro kan ”rädda världen”, Miljöpartiet. Detta och andra, ex.vis SVT, beställer opinionsundersökningar om väljarnas önskemål beträffande exempelvis vindkraft. Dessa visar förstås att väljarna vill ha det som alla media predikat är nödvändigt.

Det är inte demokrati.

3.  Begreppen ”rasism” och ”främlingsfientlighet” har kommit i flitigt bruk. Med rasism tycks man mena fördomar om andra grupper av människor. Utan att man känner deras medlemmar, ges dessa nedsättande epitet och beskylls för anstötliga egenskaper, åsikter och vanor. Liknande fördomar benämns främlingsfientlighet, när man vidgar gruppen till ”utlänningar” överhuvudtaget, oberoende av rasmässiga kännetecken.

Under 40 år har jag rest i många länder och besökt företag, där jag träffat alla kategorier medarbetare från direktion till städare. Jag kan lugnt påstå att Sverige är ett av de minst rasistiska och främlingsfientliga länderna i världen. Ändå agerar våra journalister som om Medel-Svensson är rasist.

Men media beskyller en grupp människor, de som kallar sig Sverigedemokrater, för just allt som ingår i rasism. Utan att de får anständiga möjligheter att försvara sig. De upprepar att de inte kritiserar invandrare utan de svenska politiker, som genomfört den invandrings- och integreringspolitik alla erkänner är misslyckad. De kritiserar den aningslöshet och tafflighet de svenska myndigheterna tvingas utöva enligt gällande politiska beslut. Det är inte rasism.

När ledarskribenter förfäras över att en tredjedel av rösterna i Örkelljunga gått till ett ”främlingsfientligt” parti, inser de inte att väljarna genomskådat medias förljugenhet. Det som svenska journalister och många mindre anständiga politiker ägnar sig åt, när de beskyller SD för åsikter de inte har och sedan mobbar och förtalar deras företrädare, vill jag kalla öppen rasism.

I en demokrati skall man inte förlora jobbet, för att man har någon politisk åsikt, men det sker i Sverige. Det är inte demokrati.

Demokratins nedersta grundsten är yttrandefriheten. I Sverige skulle ”den tredje statsmakten” nyttja yttrandefriheten till att granska de andra maktsfärerna, och därmed garantera demokratins sundhet. Nu ägnar sig media istället åt att systematiskt favorisera viss information, som kan innehålla rena lögner, och undertrycka och kväva information med fakta, samtidigt som de förtalar och hånar vissa åsikter och deras företrädare. Det senare har legitimerat det hot och våld i politiken, som rent kriminella organisationer, ex.vis AFA, ägnar sig åt. Det kväver yttrandefriheten i samtidens viktigaste frågor. Därför skriver jag under med signatur.

Sammantaget betyder detta att Sveriges journalister drivit landet flera steg på vägen mot fascism. Det gör Sverige unikt i Västerlandet.

Ville Väljare