Inför den gröna apokalypsen

Alltsedan pratet om den globala uppvärmningen tog fart på 1980-talet lär enbart den amerikanska staten ha kastat bort runt 50 miljarder dollar på ingenting. Konferensen i Rio de Janeiro handlade ju i stället om ”det uthålliga samhället”, något som ligger helt i linje med FN:s mål att skapa en universell socialistisk ekonomi – eller ”grön” ekonomi som Ban Ki-moon & Co. kallar den. Det hjälpte ju inte, trots en grön Jesus välsignelser.



I en artikel av Terence Corcoran i ”Financial Post” (skriven före konferensen) karakteriserar han Rio+20 så här: “Det är som om översteprästerna i Ockupera Planeten och Den gröna apokalypsen – efter att ha gjort slut på alla sina gamla socialistiska miljöargument – nu kläckt nya slagord och argument.” Allt i syfte att skapa ett grönt världsstyre. Nedan följer Skeppsgossens översättning av hans mycket läsvärda sammanfattning.

"När allt färre tror på sagan om en global uppvärmning växlar man över till hållbarhet som huvudtema. Men deltagarna i konferensen är förstås samma ex-socialister och charlataner som brukar samlas kring de dukade borden och skicka notorna till skattbetalarna.

Kärnan i varje religion är tesen om en skapande kraft som gett oss livet och att det rätta sättet att leva är att göra det i harmoni med denna skapande kraft. När vi syndar skapar vi en disharmoni som tar sig uttryck i nedbrytande händelser i vår miljö. Dessa händelser kan ackumuleras i ett apokalyptiskt crescendo som skiljer de troende från de otrogna och förvandlar tillvaron till ett paradis.

Medan vanliga religioner fått allt mindre betydelse i den moderna västerländska världen, har ett nytt frälsningsbudskap basunerats ut: den gröna tron.

Vi tror inte längre på övernaturliga och osynliga väsen – och då återstår bara en kraft som upprinnelsen till allt liv: Jorden eller Gaia, allt livs moder, och antagandet att vår planet är en enda levande organism. I brist på gudar blir hela planeten en gudomlighet. Dess naturliga harmoni är vägen och de som inte följer den är syndare.

Att leva i harmoni med planetens skapande krafter utmärker de goda människorna. De strävar efter att leva naturligt. De nomader som flyger runt i jetplanen och erkänner vare sig gränser eller nationaliteter och investerar i aktier och företag är lika globala i sin entusiasm för människornas broderskap. Deras motpol är bonden som använder naturens resurser för sina syften.

Vi får höra att Moder Jord lider, att Hon gråter därför att vi gör henne illa, att vi höjer temperaturen, skapar översvämningar och stormar. Om vi inte upphör med det kommer Hon att förinta oss. Det är upp till de trogna som har de rätta kunskaperna och förstår allas vårt eget bästa att rädda mänskligheten från den undergång som vi själva bäddat för genom våra synder.

Miljöforskarna har blivit inkvisitorer på jakt efter kätterska åsikter och alltid beredda att förtala och förgöra dem som vågar deklarera avvikande tankar. Media har helhjärtat anslutit sig till de troende och förmedlar deras domedagsscenarion och angrepp på dem som inte vill ställa in sig i de gröna leden.

Världens ledare tillhör ofta de första proselyterna, och det är troligare att de faller på knä inför det gröna altaret än att de bekänner sig till gängse religioner. Den gröna tron ger dem rollen som förändringens profeter, de som gör sitt eget folk fattigare medan de berikar sig själva och sina anhängare. Det är den religion de omfattar.

Man kan inte påstå att den moderna världen är ateistisk. Den rymmer för all del ateister men de utgör en minoritet. De flesta tror på något, om det så bara är kraften hos handel med utsläppsrätter och återvinning. I det moderna ekosystemet är vi bröder med valarna och barn till aporna, ett paradis som vi moderna människor har förstört med fabriker, jetplan och kärnreaktorer.

Idealiseringen av vår miljö är inget nytt fenomen, den är en av de äldsta trosuppfattningarna. När det åskade trodde många av våra förfäder att himlen var missnöjd med oss, och vi sitter i våra skyskrapor och svettas och säger på fullt allvar att det är våra försyndelser som fått planeten att bli varmare. Romarna skulle ha skrattat åt oss, grekerna skulle ha smålett men barbarerna skulle omedelbart ha begripit vad vi menar.

Utan att vi är medvetna om det, utan att vi inser det har våra samhällen blivit barbariska i seder och inställning. Moderna amerikaner och européer gratulerar varann till att de hunnit så långt i utvecklingen jämfört med sina förfäder, när de i själva verket sitter på en tron av teknologi som deras förfäder varit med om att bygga åt dem.

Människor tycks ha ett inbyggt behov av att tro på något. De måste tro att de kommer någonstans ifrån och att deras liv har ett ändamål. De måste tro på en högre kraft, en kamp mellan gott och ont i vilken de kan ha en del. Det är vad som ligger i botten på miljödebatten, dyrkandet av jaget genom träden, himlen och jorden.

Jorden är reell och påtaglig på ett annat sätt än forna tiders gudar. Denna fysiska närvaro kan kläs i alla sorters mumbojumbo som en sten som kastas genom rymden och blir till allt livs moder. När översteprästerna har förkastat alla andra former av tro är det den primitiva urkälla de söker sig till.

Men naturligtvis är vetenskap något helt annat än religion. Vetenskapen är grundad på fakta, religionen är grundad på tro. Men varje etablerad religion har framhållit att den sitter inne med den absoluta sanningen. Lekmännen förstod den inte men så var det i alla fall. Och endast dåren eller galningen vågade ifrågasätta sanningen. Tänkande människor vet också idag att det är direkt löjligt att inte tro på vad experterna hävdar.

Skillnaden mellan uppfattningarna ligger i att utmana en konsensus baserad på bevis hellre än att söka bevis som stödjer en existerande konsensus. Vilken intelligent person som helst kan göra det sistnämnda, vilket förklarar att en diskussion om vilket ämne som helst, hur trivialt det än är, kan fortsätta i all oändlighet. Det är inte intelligensen som utmärker forskaren utan integriteten. Den gröna tron har upprepade gånger demonstrerat sin brist på integritet och hur beredvillig den är att sätta tro framför vetande.

Debatten om den globala uppvärmningen kräver att forskarna väljer mellan vetenskap och religion, mellan plånbok och rykte. Det är ett mirakel att det ännu finns de som inte inlemmat sig i processionen mot det gröna altaret.

Ett samhälle som befinner sig i religiös skymning måste skapa en moralisk kris som det kan bekämpa för att återfå tron på sig själv. Den enda kris som eliten kunnat hitta är den gamla välståndskrisen, alltså de har mätt sitt välstånd mot gudinnan och kommit fram till att de syndat. Som de hycklare de är har det gjort dem ännu benägnare att röva från oss. De förråder sin tro för pengar. Västerlandets välstånd är dess brott och på samma gång dess frälsning. De gröna prästerna erbjuder förlåtelse för välståndet genom att sälja avlatsbrev för välstånd.

Om vi inte kan lita på något annat så har vi alltid den gröna tron, den gröne mannen som dör och återföds, förintaren som river ned allt för att öppna vägen för nytt liv. Han heter Khidr, islams ”gröne man” som dödar och förstör men som i hemlighet gör det för ett större syfte.

Muslimernas vandringar är ett led i den gröna tron vars syfte är att förinta den moderna civilisationen för att ge plats för ett mer organiskt sätt att leva. I stället för röd och grön fascism finns det bara grön och grön fascism, Hazrat Khidr, den gröne mannen från Orienten och hans mordiska horder som möter den gröne mannen från Väster, den moderne regenten som beslutat leka Khidr och förgöra sin egen civilisation.

När vi inte kan lita på något annat är det endast de gröna som återstår, den naturliga förnyelsen av världen, de primitiva årstidscyklerna och människans degeneration till en vilde som är ett med jordens modergudinna.